Jennys blogg

Här förmedlar Jenny sina tankar och ord och uppdateras när hon skickar in sin text till oss.


Jag heter Jenny

Jag heter Jenny och i hela mitt liv har jag känt mig annorlunda, framförallt annorlunda socialt. Jag har aldrig riktigt känt att jag har passat in i gemenskapen utan jag har alltid varit lite utanför.

Under hösten 2008, när jag var 22 år, genomgick jag en utredning på psykiatrin som resulterade i diagnosen Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd. Trots att jag alltid haft svårt för sociala situationer så hade jag aldrig riktigt tänkt tanken att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom. Detta tror jag helt enkelt berodde på att jag inte visste tillräckligt mycket om autismspektrumtillstånd, för när jag läste mer om det så kände jag igen mig i mycket.

Jag har nästan alltid suttit för mig själv och bara tyst iakttagit andras sociala samspel. Det är svårt för mig att veta hur jag ska bete mig med andra och vad jag ska säga. Särskilt svårt är det att hantera nya människor och nya miljöer, då ökar ofta min ångest och jag blir väldigt osäker. Jag har alltid tyckt om att veta saker i förväg eftersom jag vill kunna förbereda mig mentalt och även praktiskt om det går. Jag behöver tid på mig för att planera in saker i min mentala kalender och vänja mig vid tanken.

Jag är reflekterande, kreativ, konstnärlig och fantasifull. Ett av mina stora intressen är att skapa, och då mest att rita och måla människor och att hålla på med scrapbooking. Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i skrift och det är också mycket lättare för mig att uttrycka mig skriftligt än verbalt. Troligtvis beror det på att jag då får mer tid till att tänka efter och formulera mig rätt och eftersom jag då inte behöver relatera till och förhålla mig till någon annan. Jag har en stark vilja att hjälpa andra och jag hoppas att jag kommer att kunna bidra till ökad information och förståelse om psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Inte mitt fel

Jag trodde fram tills jag fick min diagnos Aspergers syndrom när jag var 22 år att jag tillhörde den skaran av människor utan neuropsykiatrisk diagnos. Jag har haft svårt för sociala interaktioner i hela mitt liv och kände mig på något sätt annorlunda, men eftersom jag inte visste att jag fungerade annorlunda så trodde jag att mina svårigheter berodde på att jag inte ansträngde mig tillräckligt. Jag trodde att jag kanske hade missat viktig information som alla andra verkade känna till och att jag helt enkelt var för blyg och feg i sociala sammanhang. Jag kanske skulle behöva tvinga mig att prata mer, jag kanske behövde anstränga mig mer för att förstå hur man egentligen betedde sig med andra. Och en sak som jag var helt övertygad om var att det var mitt fel, bara mitt fel! Jag visste att det var jag som var fel, att det var jag som gjorde fel och betedde mig fel. Jag visste att jag var annorlunda. Men jag visste inte varför det så ofta blev fel, hur man gjorde för att bete sig ”rätt” och varför jag var så utanför.

När jag sedan fick min diagnos kunde jag först nästan inte tro på det, för det skulle innebära att det inte var mitt fel. Jag minns att det var en av de första tankarna jag fick – Är det inte mitt fel? Det som jag var så övertygad om! Det var skönt att få ett namn på mina svårigheter, då hade utanförskapet en förklaring och en orsak som inte var mitt fel. När jag till slut fick min diagnos och tillät mig att tänka att det inte var mitt fel och att jag ändå hade gjort mitt bästa så var det en stor lättnad! Jag fungerar annorlunda och det är okej ändå. Det är inte mitt fel och det behöver inte ens vara fel att fungera annorlunda! Det kan till och med vara en tillgång, jag tror att det är bra med mångfald och olika sätt att tänka och vara.